Tatueraren i Auschwitz

Tatueraren i Auschwitz bygger på den sanna historien om Lale och Gita Sokolov, båda slovakiska judar, som överlevde förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Den engelska utgåvan av boken såldes i en halv miljon exemplar under de första åtta månaderna. Den 15 oktober kommer den på svenska!

”Jag tatuerade ett nummer på hennes arm. Hon tatuerade sitt namn i mitt hjärta.”

Den sifferserie som tatuerades på fångarnas armar i nazisternas koncentrationsläger har blivit en av de främsta symbolerna för Förintelsen. Med tatueringen skildes de fångar som skulle få “leva”, det vill säga arbeta sig till döds, från de som skickades direkt till att gaskammaren.

När Lale Sokolov anlände till Auschwitz tilldelades han uppgiften att tatuera in siffrorna på fångarnas armar. Detta arbete gav honom vissa minimala fördelar när det gällde rörelsefriheten i lägret – en frihet han utnyttjade genom att byta mördade judars värdesaker och pengar mot mat som han gav till de mest behövande i lägret. Om han avslöjats hade det kostat honom livet och många i lägret överlevde tack vare hans mod.

Det som gör den här boken så speciell är Lale Sokolovs enorma livslust. Han var väl medveten om vilket öde som väntade honom och alla andra i lägret, men han bestämde sig ändå för att leva livet fullt ut och bevara sin värdighet. Trots de ohyggliga omständigheterna är detta till syvende och sist en historia om mod, hopp och överlevnad. Dessutom är det – otroligt nog – en kärlekshistoria.

Lale utför sitt arbete i lägret med mekanisk effektivitet, men en dag står en en ung kvinna framför honom. Han blir blixtförälskad och bestämmer sig för att inte bara överleva lägret själv, utan också se till att den unga kvinnan han just ska tatuera gör det. Hennes namn är Gita.

Lale tänder livsgnistan även hos Gita och en oförglömlig kärlekshistoria som överlever koncentrationslägrets omänskliga förhållanden tar sin början.

Efter Auschwitz

Liksom många andra överlevare talade Lale och Gita mycket sällan om sina erfarenheter under kriget. Endast ett fåtal personer kände till historien. Några år efter kriget flyttade de till Australien där de fick en son och byggde upp ett nytt liv. Men när Gita dog kände Lale att bördan från det förflutna blev för tung att bära ensam. Han valde att berätta sin historia för den manusförfattaren Heather Morris som skrev ett filmmanus av berättelsen. Trots framgångar i olika manustävlingar lyckades hon aldrig sälja manuset till något filmproduktionsbolag. I stället blev det en roman som under det åtta första månaderna ute på marknaden sålts i över 500 000 exemplar.

Ord från författaren Heather Morris

Jag vill berätta om Lale Sokolov och vår vänskap som varade i fyra år. Vi träffades när han var 87, strax efter det att hans hustru Gita dött. Jag hade skrivit ett antal filmmanus och en vän föreslog att jag borde höra Lales berättelse.

Under flera månader träffade jag Lale tre gånger i veckan. Ibland kom berättelsen ut i brottstycken, ofta i hög hastighet och utan kronologisk ordning. Men det gjorde inget, jag satt som trollbunden. När jag fick rätsida på berättelsen insåg jag hur viktig och betydelsefull den var. Tio månader senare hade jag ett manus som både Lale och hans son godkände. Det skickades till ett produktionsbolag som hyrde in professionell hjälp för att få det verifierat. Allting som Lale berättat bekräftades med hjälp av historiska dokument.

Kort efter sin 90-årsdagen somnade Lale in med sin son vid sin sida. Lale och Gita var två vanliga människor som möttes under en fruktansvärd tidsperiod. De berövades sin frihet, sin värdighet, sin identitet och sina namn. Den här boken är en otrolig berättelse om människors förmåga att överleva under värsta tänkbara förhållanden.

På Edaportalen använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies. Ok, jag fattar!