Frammegårdens mörka historia

Frammegården, ”Där framme” som den också kallas i Skillingmark har blivit vida känd som spökgård och så har det varit i ett par hundra år. Ingen vet med säkerhet när det började spöka på Frammegården, som är byggd nån gång på 1700-talet.

Vem eller vilka är det egentligen som hemsöker den gamla gården? En sak är säker. Väldigt många har tagit sina sista andetag där, och det är inte för intet som det rum de flesta upplever mest obehag i kallas för ”likrummet”. Det sägs nämligen att under Frammegårdens nästan trehundra år långa historia har ett stort antal obotligt sjuka och gamla tagit sig dit för att tillbringa sina sista dagar.

Gårdens sista ägare, Kerstin Eriksson dog på 40-talet och hennes sista önskan var att gården skulle bli hembygdsgård och att avkastningen från skog skulle gå till en studiefond för obemedlad ungdom. Många tror ju att det är jus Kerstin som är den som spökar i huset. Men hon sa själv att hon "aldrig var ensam där", så det är nog uteslutet.

Historierna om gården är många och några av de vanligaste fenomenen det vittnats om är att fotsteg hörs ofta ifrån övervåningen och i trappan, spikpianot spelar av sig själv, röster hörs (oftast) från övervåningen eller vinden, knackningar på fönster, saker förflyttas, gungstolarna gungar av sig själva och att dörrar öppnas och stängs av sig själva.

Men andra inte så vanligt förekommande händelser rapporteras det också om, såsom att barnskrik hörs från övervåningen och att den stora stenen som ligger ute på baksidan av huvudbyggnaden flyttar sig då och då. Ibland flera meter utan att lämna något spår, men även att det ofta känns varmt vid öppna spisen trots att ingen har eldat på länge och detta även på vintern då det nästan är minusgrader inomhus.