”Döden för internet” eller ett rimligt skydd för upphovsrätten?

Foto: Sharon McCutcheon

Den 26 mars röstade Europaparlamentet ja till det slutliga förslaget till nytt upphovsrättsdirektiv. Förslaget har varit föremål för omfattande debatt och anses av vissa innebära ”döden för det fria internet” och av andra som en välkommen chans till rimlig ersättning för användningen av upphovsrättsskyddat material. I centrum för diskussionen står artiklarna 15 och 17 (tidigare 11 och 13), vilka i media har beskrivits som en länkskatt respektive ”meme-dödaren”.

De omdiskuterade artiklarna 15 och 17 behandlar främst frågorna om hur rättighetsinnehavarna ska ersättas för att deras verk sprids på nätet och hur otillåtet publicerat material ska hanteras. Att reglera dessa frågor på EU-nivå har bl.a. ansetts nödvändigt som en följd av upphovsrättsdistributionens gränsöverskridande karaktär och enskilda medlemsstaters misslyckanden med regleringar på nationell nivå. Mot bakgrund av att en stor del av den upphovsrättsliga konsumtionen sker över nätet har en harmonisering därför ansetts nödvändig för att uppnå en effektiv marknad för upphovsrätt.

Artikel 15

Artikel 15 innebär, trots sitt öknamn ”länkskatt”, inte någon faktisk skatt utan en licensavgift. Artikeln är avsedd att ge exempelvis publicister och mediahus en möjlighet att ta betalt när deras artiklar förhandsvisas genom användning av utdrag, så kallade ”snippets”, av plattformar som exempelvis Google Nyheter och Omni.

Kritiken mot artikeln tar främst sikte på osäkerheten kring vad som ska anses utgöra en ”snippet” eftersom detta lämnas öppet i direktivet. Det kommer istället att få fastställas genom den nationella implementeringen av direktivet och i praxis.

Genom att nyhetsartiklar förhandsvisas på mediaplattformar menar förespråkare för direktivet att plattformarna tjänar pengar på publicisternas bekostnad. De anser därför att länkningsavgiften skapar en mer rättvis fördelning av de intäkter som genereras. Andra menar dock att plattformarna redan bidrar till en stor del av publicisternas intäkter och att dessa skulle minska drastiskt om länkningen upphörde. Statistik visar nämligen att ca 66% av besökarna på publicisternas hemsidor genereras genom hänvisningar från andra online-tjänster (Commission Staff Working Document Impact Assessment on the Modernisation of EU Copyright Rules, September 14, 2016, SWD(2016) 301 final, s.157).

Trots betalningsskyldigheten för plattformar menar dock vissa att de riktigt stora plattformarna kommer att gynnas av denna typ av reglering samtidigt som den riskerar att hota tillgången till samhällsviktig information. Kritikerna menar att tech-jättarna besitter den finansiella styrka som licensavgifterna kräver, medan det föreligger risk för att de mindre plattformarna inte har det nödvändiga kapitalet för att kunna konkurrera. Oro har därför uttryckts för att regleringen riskerar att bidra till en monopolliknande marknad där endast de större och mer kapitalstarka aktörerna kommer kunna erbjudna liknande tjänster.

Artikel 17

Artikel 17 innebär en förflyttning av ansvaret för uppladdning av upphovsrättsskyddat material till de kommersiella plattformarna, såsom YouTube och Facebook. Det är redan idag otillåtet att publicera skyddat material utan rättighetsinnehavarens godkännande men artikel 17 flyttar den praktiska hanteringen till mediapattformen.

Frågan som diskuteras är om detta innebär att det kommer att krävas att plattformarna använder sig av så kallade ”uppladdningsfilter”. Rättighetsinnehavarna menar att detta inte är en lämplig lösning, exempelvis i förhållande till fotografier, eftersom det i dagsläget inte finns någon databas att jämföra med och uppladdningsfilter således inte är en möjlighet. De menar att plattformarna istället bör betala licens till exempelvis branschorganisationer som sedan kommer att distribuera ersättningen till rättighetsinnehavarna (på liknande sätt som idag sker till STIM avseende musik).

Kritiker ställer sig frågande dels till hur mediaplattformarna ska kunna urskilja att inget otillåtet material laddas upp i första hand och i det senare ledet hur de ska säkerställa att rätt ersättning betalas ut utan att använda uppladdningsfilter för att avgöra vad som faktiskt laddats upp.

Det har även uttryckts oro för att uppladdningsfilter utgör ett direkt hot mot både rättssäkerheten och yttrandefriheten. Den huvudsakliga problematiken ligger i att dagens teknik inte anses tillräckligt träffsäker för att kunna särskilja exempelvis tillåtna parodier och satirer från sådant material som faktiskt utgör ett upphovsrättsligt intrång. Eftersom ansvaret att urskilja detta nu läggas på plattformarna befarar många att plattformarna i många fall hellre kommer att fälla än att fria. En enligt upphovsrättslagen tillåten parodisk bild i form av en ”meme” riskerar alltså att plockas bort, vilken gett upphov till artikelns öknamn ”meme-dödaren”.

Att otillåtet publicerat material ska plockas bort råder det dock mindre debatt om. Men att överlåta den juridiska bedömningen av om publiceringen utgör ett upphovsrättsligt intrång till privata aktörer och dess algoritmer anses ur ett juridiskt perspektiv vara problematiskt. Vidare är inrättandet av ett ”uppladdningsfilter” förknippat med betydande kostnader vilket skapat oro över hur mindre och nytillkomna aktörer ska lyckas etablera sig på marknaden. I likhet med artikel 15 menar därför kritikerna att bestämmelsen i artikel 17 banar väg för de större aktörerna på bekostnad av innovation och den fria marknaden. Det nu framröstade förslaget undantar dock små och medelstora företag, men bara under deras tre första levnadsår och förutsatt att man har färre än 5 miljoner unika besökare per månad.

Vad händer nu?

Det återstår fortfarande för förslaget att godkännas av Europeiska rådet, vilket sannolikt kommer att ske i början av april. Men även efter detta kommer det att dröja innan direktivet blir verklighet. Eftersom det är fråga om ett direktiv blir texten, till skillnad från en förordning, inte direkt tillämplig i medlemsstaterna. Medlemsstaterna kommer därför de närmsta åren att arbeta med implementering av direktivet i de nationella lagstiftningarna, vilket lämnar utrymme för viss nationell anpassning.

Artikeln skriven av Max Goldman, Camilla Klerborg och Caroline Ygge.

På Edaportalen använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies. Ok, jag fattar!